“varför är det ingen som tror på mig?”

Det är en fråga många barn ställer till sin omgivning när de berättar om sexuella övergrepp de utsatts för. Det finns barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och efter att de berättat om dessa hamnar i en uppslitande vårdnadstvist som slutar med att de tvingas bo med förövaren. Hur kan det bli så? Det kan bero på flera saker men två vanliga orsaker är att 1. Förövaren blev inte fälld men barnets utsaga och skräck för den föräldern kvarstår. 2. Det pågår en polisutredning om incest men det hindrar inte myndigheter från att yrka på att barnet kan bo hos förövaren under utredningen. Är detta sant? Tyvärr och dessutom inte ovanligt.  Läs den här sammanfattningen ” Det är faktiskt mitt liv det handlar om” så får ni en hyfsat god bild av hur det ser ut.

Pojken Sven 11 år är bara ett av alla dessa barn. Som bodde tryggt med sin mamma och som äntligen började må bra efter övergreppen. Helt plötsligt rasar hans trygga tillvaro och kampen om vårdnaden börjar. Eftersom mamman vill skydda pojken och pappan blivit frikänd så är det mamman som är problemet. Att Sven hotar med att ta sitt liv om han måste umgås eller bo med sin pappa är det ingen som bryr sig om. Det är mammans oro för Sven som är problemet, inget annat.  Och eftersom domstolar inte kan döma till gemensam vårdnad om den ena föräldern “krånglar” eller motsäger sig det så tilldöms den minst krånglande föräldern vårdnaden. I det här fallet Svens pappa. Sven har berättat om övegreppen och kallar dom “Tysteland”. Han vet att han inte får säga något för då dör mamma men ändå var han modig och gjorde det. Till vilken nytta? För nu måste ju Sven bo hos den människa han både är rädd för och hatar. Polisen ska hämta Sven eftersom Sven vägrar åka frivilligt men Sven lever just nu gömd. TV4 gjorde ett reportage om honom. Hur många skrikande barn hämtar poliserna i Sverige egentligen? Hur många Sven tvingas iväg till en förälder de inte vill träffa? Det finns även barn som inte vill träffa sina mödrar men blir mot sin vilja hämtade av polis. Svenska domstolar skriver att hämtningen ska ske så skonsamt som möjligt. Men hur kan man kalla denna hantering skonsam? Vad finns det för skonsamhet i att t v i n g a ett barn till en person den inte vill träffa? Gör vi så här mot vuxna? Näe, men det går bra att tvinga barn!

De flesta föräldrar är goda och vill sina barn väl. De flesta föräldrar varken vill sina barn illa eller tillfogar dem skada. De flesta föräldrar förstår barns behov och sätter dom före sina egna. De flesta föräldrar är utmärkta och de flesta som inte är det gör i alla fall så gott dom kan. Good enough parents. Även de inser sina barns grundläggande behov av trygghet men har av olika skäl svårare att tillgodose dem. Kanske på grund av egna problem. Men de skadar inte sina barn och de utsätter dem inte för sexuella övergrepp.

Sen finns det en mindre grupp föräldrar, både biologiska och styvföräldrar som inte uppfattar sina barns behov av trygghet. De saknar förmågan att skilja på sina egna och barnens behov, ofta sammanfaller dessa och genom att tillfredsställa sig själv tror dom att de även tillfredsställer barnen. Därför är det inte sällan man får höra en sexualförbrytare som våldtagit ett barn säga “jag har aldrig skadat mitt barn”. För i deras värld har de i n t e tillfogat barnet skada. De har bara “hjälpt” eller “tillfredställt” barnet. De har inte uppfattat barnets skräck, motvilja eller avsky vilket oftast kan bero på att barnet varit passivt. Det finns barn som växer upp och inte vet annat. De har fått lära sig sen födseln att de är sin förälders (föräldrarnas) och kanske även andra vuxnas sexredskap. SexObjekt. De har sedan tidig ålder lärt sig att tillfredsställa störda vuxnas sexuella drifter, de vet inget annat. Även de här barnen mår dåligt men det ser inte de här sjuka personerna som förgriper sig på dom.

Om man slår ut statistiken över sexualbrott mot barn och mörkertalet som finns så brukar man säga att det är det minst ett barn  i varje klass. Var tjugonde eller trettionde barn skulle man kunna säga. Det är inte många kan tyckas, men varje utsatt barn är ett utsatt barn för mycket. Eller hur?

De här brotten väcker upp många starka känslor just för att de allra flesta normalfungerande eller normalstörda vuxna aldrig skulle kunna drömma om att utsätta ett barn för något så fruktansvärt som ett sexuellt övergrepp.  Bra så, det ska vi vara tacksamma för. Men bland oss som aldrig skulle kunna göra något så fruktansvärt mot barn finns en ovilja att se de här barnen.

En motvilja att ta emot deras berättelser och därför är det inte ovanligt att många av ren okunskap och naivitet tar förövaren i försvar. De förstår helt enkelt inte bättre. Eller? Deras okunskap och/eller naivitet är ett enorm svek mot de utsatta barnen. De förstår inte att barn i n t e kan ljuga ihop långa sammanhållna berättelser om övergrepp som de rimligtvis inte skulle ha någon kännedom om ifall de inte blivit utsatta.  När barnen berättar för professionella så säkerställer man att utsagan är sann. Det gör man genom att använda sig av olika kritiska frågor för att försäkra sig om att det inte är lögner eller påhitt. Eller rena fantasier.  Metoderna att förhöra barn utvecklas ständigt men det bästa är naturligtvis när det även finns någon form av teknisk bevisning.

Det tragiska är att trots att det finns både teknisk bevisning och en trovärdig utsaga så finns det människor som vägrar tro på att övergreppen verkligen har skett. Man blundar. Förnekar och ljuger för sig själv. För hur skulle man kunna tro att den fina sonen, maken, brodern, kusinen, arbetskamraten, den framgångsrika affärsmannen, miljonären,  hojbyggaren eller bästa vännen skulle kunna ha en så mörk sida? Dessutom nekar han ju! Han är rasande över “anklagelserna” och kan inte förstå hur barnet kan ljuga som det gör. När han inser att det försvaret inte håller eftersom man säkerställt trovärdigheten i utsagan så övergår han till att hävda att barnet blivit hjärntvättat och manipulerat av den andre föräldern.  När det inte fungerar och den tekniska bevisningen finns så heter det att det är någon annan. “Ta fast den djäveln som våldtagit mitt barn”  kan det heta och inte sällan börjar förövaren rabbla upp en rad andra tänkbara förövare.

Men det finns ingen annan förövare. Det är just han eller hon som är brottslingen. Men ett erkännande kommer ni aldrig att få. Om det finns bildbevis kan de möjligtvis erkänna just det som finns dokumenterat. Men knappt det. Och då var det självklart inte fråga om övergrepp.  Utan något annat.

Anmälningarna om sexualbrott mot barn under 15 år ökar.  År 2007  inkom det över 3 600 anmälningar. Det beror inte på att folk är mer störda i dag säger dom. Fast jag tvivlar. Det beror på att anmälningsbenägenheten ökat. Äntlligen  i så fall. Det är ett gott tecken på en vuxenvärld som slutat blunda för det osannolika.  Tvärtom så inser alltfler att det osannolika är sannolikt och därför anmäler man vid misstanke om sexualbrott mot barn istället för att sticka huvudet i sanden och blunda. För vem hjälper det? Inte barnen. Vi ska vara tacksamma för att samhället har fått upp ögonen för det här utbredda problemet. Om minst ett barn i varje klass ständigt kom till skolan med stora sår i ansiktet, blåtiror och brutna kroppsdelar så skulle omgivningen reagera och anmäla missförhållandena. Men att det finns ett barn i varje klass som inte uppvisar några yttre fysiska skador men är minst lika sargad i själen och mår minst lika dåligt som ett misshandlat barn ser man inte lika lätt.  Eller rättare sagt, många varken vill eller vågar se. De väljer att fortsätta blunda. Den trenden verkar dock ha vänt och det är en glädje för varenda liten utsatt unge. Det är aldrig försent att få hjälp.

internet är som ett samhälle utan polis

Just så var det någon som uttryckte sig men jag minns inte vem och var. Det råder ren anarki på sina håll och de enda begränsningar som tycks finnas är individernas egna etiska och moraliska spärrar. Värst blir det när folk utan sådana spärrar härskar och söndrar.  Medan det på sina håll finns en närmast mentalt avtrubbad inställning till innehållet på nätet,  där man anser att allt ska ”få” förekomma helt fritt utan censur så  finns det på den motsatta sidan en enorm lättkränkhet. Jag förstår om man blir upprörd över att oskyldiga anklagas för brott men jag förstår inte ilskan över en rubrik som visserligen så här i efterhand kan sägas vara illa vald. Men ändå bara var en rubrik formulerad som en fråga. Det vill säga: Ingen anklagelse!! Det måste ha tolkats personligt och kanske av en nära vän. Då förstår jag reaktionen. Men inte överdriften i att “anmäla”, det hade faktiskt bara räckt med att be mig omformulera rubriken. Jag är mänsklig och inte ute efter att skada.

Rubriken är ändrad men innehållet kvarstår eftersom det intressanta inte är om greve piper är pedofil eller ej. Utan hur rättssamhället och myndigheter hanterar frågor kring vårdnadstvister och om det på grund av de brister som finns kring dessa på sikt kan innebära att fler “tar lagen i egna händer”.  Redan idag så flyr ju många föräldrar med sina barn och håller sig gömda från den andre föräldern. Ca 200/år. Det är e t t sätt att ta lagen i egna händer. I och med brottslingens utsaga i rätten, han som sköt greve piper är det väl inte konstigt om man undrar och hyser farfhågor för att detta sätt att “ta lagen i egna händer” kan komma att bli vanligare? (se förra inlägget).  Jag hoppas inte min fundering uppfattas som kränkande eftersom den just inte är något annat än tankar formulerad i ord. På nätet.

brottslingens utsaga

Han som sköt greve Piper hävdar att han gjorde det för att skydda grevens barn från sitt “pedofilmonster” till far.I en mycket intressant blogg författad av Cecilia Beckroth finner jag uppgifter om vad Greve Pipers förövare ska ha sagt under dagens rättegång. Om jag förstått saken rätt så närvarade Cecilia Beckroth  personligen under rättegången idag den 7 juli 2009 så jag antar att detta är uppgifter hon bandat in eller antecknat. Jag hoppas C.B inte har något emot att jag citerar delar av det hon lagt ut?  Detta är bara en bråkdel av det Cecilia lagt ut så den som vill läsa resten kan besöka hennes faktafyllda blogg för mer information. Om du misstycker Cecilia ska jag omedelbart plocka bort citaten.  Den som skjutit greven är en man som arbetat som dörrvakt på en restaurang där han lärt känna greve Pipers barn som ibland besökte den med sin mor. Detta ska vara hans egna ord om motivet till skotten:  

(…) Början 2007 böjrad jag tjänstgöra på en krog på södermalm. Jag tycker barn är jobbiga och brukar inte vara specieltl förtjust i barn. Efter ett tag börjar vissa stamgäster framträda. Och bland dom som jag tyckte var trevligast var två små blonda barn. Som alltid brukar vara glad och trevliga ochbörjade uppskatta dom. Alltid jätteglada och väluppfostrade och aldrig något gnäll. Efter ett tag började t o m mitt stenhjärta tycka om dom. TIden gick, allteftersom märkte jag en föränering hos ett avb arnen som började bli tillbakadragen. Det började komma synpunkter på att barnen började fara illa. Johanna Piper har aldrig nämnt barnens far någon gång. Efter dett tag kom det fram att barnen blev utnyttjade av pedofilmonstret. Att han utnyttjade sina barn sexuellt. Jag fick veta att polisanmälan gjort. Att trakasserier mot barnen och carl piper dök upp i skolan. De har förvägrats att besöka pappan. I slutet av 2008 så fick jag reda på att sexuell utnyttjande av barnen lagts ner av en åklagare och jag blev regelrätt förbannad. Att de här barnen som stod mig varmt om hjärtat. Tiden gick vidare oc hfler uppgifter om ren våldtäkt och övergrepp. I början av året fick jag vet att soicaltjäsnten förordat att barnen skulle vara hos under Carl PIpers beskydd. Jag blev då helt nollställd. Jag var tvungen att göra vad jag kunde för att hindra fler sexuella övergrepp. Funderade på vad jag skulle göra när myndigheterna inte gör det. Jag har under hela den här tiden som barnen usats för övergrepp och fått veta namn och bostadsadress genom eget detektivarbete. Vidare har jag fått veta att han inte bor i slottsbygnaden utan i en sidobyggnad. Jag beslutar mig att göra det myndigheterna inte gör utan åker ner till Ängsö för att skjuta honom. Det var ren logik för det stod en bil utanför en dörr och ingen bil vid de andra dörrarna. Jag blev förvånad när jag mötte en kvinna och inte carl Piper. Jag sa då att jag skulle återkomma. Jag var maskerad för att det finns en granne på 50 meter bort. Jag går bort mot mc tar av mig peruken och sätter på mig hjälmen och möter senare på vägen Carl Piper som frågar om jag sökte honom och då eftersom Carl har sällskap så nekar jag. Jag hade om han varit ensam gjort det jag tänkt göra. Jag tänkte därefter åka hem och funderar på att han inte bor ensam. Jag måste skydda barnen. Jag går till mitt arbete på samma kväll. Då får jag vet att han skulle befunnit sig i skolan och suttit i samma rum i en timme med en fröken och sedan får jag info om att Matilda när hon kommer hem och är livrädd och skakar. Och säger att hon det enda hon täner på är om fröken går därifrån så dör jag. Jag får veta att det är vidare trakasserir mot barnen. På tisdagen skjuter jag Calr Piper två skott bröstet och då ramlar han och sedan skjuter jag vidare. Då springer Kajsa mot mig eftersom jag har fingret på avtryckaren och inte riskera att riskera att skottlossa en oskyldig så jag lyfter och skjuter snabbt uppåt för att inte skada någon på skolplanen. Hade jag velat skada Kajsa så hade jag gjort det för länge sedan. Var har du fått uppgifterna om sexuella uppgifter: andra personer än exfrun. Jag fixade pistolen via kontakter. Det finns folk som blivit oskyldigt anhållna och häktade. Jag vill inte lämna ut mina personer som informerat mig om detta för att de inte ska bli trakasserade. Jag har vidtagit vissa åtgärder och fått tillgång till handlingar. Pedofilmonstret bredvid dig var jag tvungen att skydda barnen mot. Uppgifterna har kommit lite då och då. Barnen har aldrig sagt något om övergrepp men det fanns en stor dokumentation på att det skett. Jag ser det som assistanc till nödvärn, för alla som är emot pedofili. Mitt väl och väl är helt illrelevant för barnen väl och väl.(…)

 Nu törs även SvD skriva ut motivet till skjutningen och samma sak med DN.  Det har dock sedan skjutningen inträffade spekulerats i huruvida just detta med övergreppen kunde vara motivet. Att en misstänkt förövare fått vårdnaden om sina barn.  Detta faktum börjar bli allt vanligare och törs man spekulera i om skjutningen i Gamla Stan bara var en början eftersom det finns en enorm ilska och avsky ute i samhället över att barn inte får tillräckligt skydd och inte lyssnas på vid vårdnadstvister?

 Det är bara acceptera att det finns barn som inte vill träffa eller bo hos en av sina föräldrar. Orsakerna kan vara många men myndigheter och domstolar tar sällan hänsyn till barnens egna önskemål (trots att det står inskrivet i lagen att de måste göra det) utan dömer över huvudet på dem. Myndigheter anser tvärtemot många av dessa barn att de mår bättre av att bo eller träffa även den förälder de av olika anledningar är rädda för, avskyr eller hyser agg emot.

Det finns många pågående rättsfall i Sverige där misstänkta förövare har fått vårdnaden om sina misstänkta offer. Så här har det sett ut i många år och det verkar inte få något slut. Det handlar inte om att det finns en olämplig mor i bakgrunden som påverkar barnen utan tvärtom en mor som försöker skydda barnen. Läs boken “När blodsbanden brister” så får ni en inblick i hur ett utsatt barns liv lätt kan slås i spillror bara på grund av att samhället vägrar lyssna på barnet. Man vill inte tro att det är sant men tyvärr är detta inte det enda exemplet.

Nyligen tog tv4 upp ett färskt exempel på hur en ännu en misstänkt förövare fått vårdnaden om sitt barn. Det är fel att skriva “misstänkt” eftersom han är friad. Men Enligt pojken är hans far trots att han är friad i n t e utan skuld. Men ett frikännande ska inte ha någon avgörande betydelse vid en vårdnadstvist då beviskraven är lägre där på grund av att man ska ta hänsyn till barns säkerhet och inte utsätta dom för onödiga risker. Men detta brydde sig myndigheter och domstolar inte om, inte den här gången heller.

 Detta trots att det finns överläkare, terapeuter och pojken själv, 11 år, som styrker att han har blivit utsatt för övergrepp och absolut inte vill bo hos pappan. Han är trygg med sin mamma, har sina vänner hos henne och lever under både sociala och ekonomiskt stabila förhållanden. Pojken hotar med att ta livet av sig av om han  måste bo hos sin pappa men det spelar ingen roll hur dåligt pojken mår. Pappan fick vårdnaden ändå. Pojken har varit akut inlagd på psykiatrisk avdelning på grund av att han mådde  dåligt överläkaren har gjort en anmälan till socialtjänsten men inget händer. Trots det så kvarstår beslutet om att 11-åringen ska bo hos pappan. Eftersom pojken vägrar åka frivilligt till pappan. Eller rättare sagt till behandlingshemmet som socialtjänsten ordnat för att pojken ska få relationsträna med pappan innan han flyttar hem till honom så har pappan begärt handräckning av polisen. Polisen ska således hämta en 11-årig pojke som hotar med att ta sitt liv om han måste bo hos pappan. Är detta sunt?

Andra som skrivit om denna pojke:  S-Politikern Eva-Britt Dahlström, stödpersonen Kjell-Åke Bjurkvist, en bloggare som heter Ulrika, bloggaren och konstnären Arrami-Vargen , student Madelene, nyhetskanalen tv 4. bloggaren brunettbella, bloggare mitt klotterplank

Men hur många sådana här hämtningar gör polisen i Sverige?  Av barn som i n t e vill till en förälder. Vad är det för föräldrar som b e g ä r handräckning av polisen? Hur tänker dom? Det är absurt och ett vansinne som måste få ett slut. Man kan inte fortsätta utsätta barn för den här typen av psykisk terror som senare hos den förälder de är rädda för kan komma att övergå i en fysisk sådan. Varför lyssnar ingen på dessa barn och varför bryr sig inte “samhället” om hur dom mår? Hur gick det för den här flickan, hon som aldrig bott hos sin far men brutalt hämtades av polisen? Flickan har aldrig bott hos sin far och vill inte ens träffa honom men tvingades under tårar och skrik dit av polisen. Läs den här skrämmande sammanfattningen från en hearing i riksdagen 2005. Där föräldrar som begått bevisade övergrepp får vårdnaden om sina barn.  Ett tjugotal föräldrar vittnar om detta.  Hur är det möjligt? Vad har hänt sedan dess? Inget!

 Rättssociologen Annika Rejmer menar på att det finns obefogade anmälningar och därmed rädslor för att barn far illa hos den andre föräldern och som är skäl till att ett barn göms. Hon menar på att:  

Det är viktigt att domstolen gör en riskanalys och reder ut hur det faktiskt ligger till för att fånga upp dels de fall där anmälan är välgrundad, dels övriga fall som annars kan eskalera och driva i väg den förälder som är rädd att barnet ska skadas, säger Annika Rejmer.

Självklart ska domstolar göra riskanalyser, men det görs i n g a sådana. Och o m de gjordes skulle antalet “kidnappningar” sannolikt minska dramatiskt. I samma artikel står att: Regeringen utreder ett förslag om att barn ska få rätt till juridiskt biträde i vissa konfliktfyllda vårdnadsmål.  I många fall handlar det inte om “konflikter” utan om b a r n som vägrar bo eller träffa en av föräldrarna. I elvaåringens fall finns ingen konflikt trots att det “heter så”, där finns bara ovilja och rädsla att träffa sin förövare. Den enda konflikt som finns är den som uppstått  när barnet vägrar bo hos den andre föräldern. Vad är problemet?  Är det helt orimligt att utgå från det faktum att allt fler börjar “ta lagen i egna händer” när våra myndigheter inte klarar av att tillämpa de mest basala kraven i sina bedömningar om barns bästa….?

 

Skärmdumpad från: http://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/19010/1/gupea_2077_19010_1.pdf

Pelle Polis och PAG

Det är intressant detta med pedofila grupper och pedofila nätverk. De verkade mer öppet fram till en ungefär 30 år sedan. Idag är de inte lika öppna med sina åsikter, det bidrar till att skapa misstänksamhet. När individer för fram pedofilvänliga åsikter tolkas dessa automatiskt som pedofiler eftersom allmänheten har svårt att se att det skulle finnas någon annan som kan stödja dessa åsikter.

Det finns ett flertal bloggare jag besökt som, utan att kalla sig pedofiler, skickligt lyckas föra fram pedofilpropaganda utan att någon närmare reflekterar över innehållet.  Men självklart ska de ha beröm för sina andra intressanta inlägg som ofta tar fokus från just pedofilfrågorna. De är oerhört uppdaterade i olika samhällsfrågor. Det är inte många idag som stannar upp och reflekterar utan försöker hålla sig uppdaterade och följer med strömmen. Men de är onekligen intressanta och jag undrar när de ska hamna i blickfånget med sina kontroversiella åsikter rörande pedofili. Jag har sett att det finns pedofiler som länkar till de här sidorna. Hur kan det komma sig att inte någon grävande journalist försöker ta reda på vilket samband det finns mellan de här mäniskorna och deras gemensamma sexualpolitiska ideologi? Det kanske kommer när de får mer massmedial uppmärksamhet i de andra frågor de är djupt engagerade i.

Det är onekligen intressant när man finner röda trådar. Som exempelvis den numera ganska anonyma före detta dokusåpa deltagaren Pål Hollender som berättar om pedofilen (han kallas så i media) Pelle Polis som förgrep sig på honom när han var ung. Pål har berättat i artiklar om att denne Pelle Polis var med i RFSL under en period, det står även på RFSL`s hemsida där de gjort en intervju med P.P. Han satt i förbundsstyrelsen och var även med i förbundets socialpolitiska arbetsgrupp.

Gruppen tog fram ett yttrande 1982 över sexualbrottskomittèns betänkande över sexuella övergrepp.

Till själva yttrandet bifogades fem bilagor som består av utdrag från olika böcker, tidskrifter och liknande. Här finns bland annat fullständigt ohistoriska hänvisningar till antiken och icke undertecknade texter, som alla hävdar hur bra barn mår av att ha sex med vuxna.
Varför bifogade man över huvud taget sådana texter i ett remissyttrande från RFSL? Kan man dra någon annan slutsats än att förbundet eller åtminstone socialpolitiska gruppen hade kopplingar till någon sorts “pedofil arbetsgrupp”?

Svaren får ni här: http://www.rfsl.se/?p=3815&aid=5262

RFSL hänvisar till den tidsanda som var vid tillfället och att de inte var ensamna om att föra fram de förslag de hade. Men spelar det någon roll? Alla måste väl ta ansvar för det dom själva gjort och inte skylla på att andra gjorde likadant? Det är inte intressant vad andra sa eller gjorde, inte när man vill veta vilka åsikter just RFSL representerade vid tillfället.

Sexualbrottsutredningen

Sexualbrottsutredningen var en svensk kommitté som tillsattes för att ge förslag på ny sexualbrottslagstiftning. Den tillsattes 1971.
Kommitténs betänkande “Sexuella övergrepp : förslag till ny lydelse av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott” kom 1976 (SOU 1976:9). Kommittén, som bestod av en kvinna och sju män, ville med sitt lagförslag avdramatisera samhällets syn på sexualitet exempelvis genom att sänka straffen för våldtäkt och genom att man i bedömning av våldtäktsfall skulle ta hänsyn till om en våldtagen kvinna gjort sexuella inviter (SOU 1976:9). Man ville även legalisera incest mellan vuxna. Utredningen och dess lagförslag kom aldrig till användning på grund av att den möttes av en omfattande kritik av kvinnorörelsen. En ny utredning, Sexualbrottskommittén, tillsattes 1977

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sexualbrottsutredningen

Sexualbrottsutredningen blev hårt kritiserad och utredningen lades aldrig som grund för ett nytt lagförslag utan istället tillsattes en sexualbrottskommittè. Och det var deras utredning som ledde till ett helt nytt kapitel om sexualbrott

1977 års sexualbrottskommitté tillsattes efter den kritik som riktats mot sexualbrottsutredningen. Den kom med ett slutbetänkande 1982 (SOU 1982:61).

http://sv.wikipedia.org/wiki/1977_%C3%A5rs_sexualbrottskommitt%C3%A9

Jag såg en intressant blogg där en kvinna skriver om detta med PAG. Hon var medlem i RFSL men drog sig senare ur pga de pedofila tendenserna hon upplevde fanns inom organisationen. Jag vill inte orsaka henne något obehag så jag länkar inte till sidan men citerar henne här vilket jag hoppas kan accepteras: De enda som idag talar öppet om de här ytterst livaktiga liken i gayrörelsens garderob är nynazister och dårkristna. I övrigt är det business as usual, pedofilerna sitter kvar på sina poster, skulle olyckliga missöden ske så att de blir upptäckta och kanske rent av dömda flyttas de bara till andra poster. Men det står var och en fritt att gå till källorna och forska

Det här citatet har något år på nacken. Jag hoppas hon är medveten om att idag är det inte bara dårkristna och nynazister som talar öppet om det här.

Som en parantes blev Pelle Polis utesluten ur RFSL så sent som 1999.
Pelle Polis” uteslöts ur RFSL Borås på ett årsmöte i februari 1999, sedan förbundsstyrelsen genom förbundsordförande Christine Gilljam skrivit ett privat brev till ordföranden i avdelningen. Vid detta möte låg han hemma i en kraftig förkylning, förklarar han. Enligt stadgarna skulle han ha rätt att yttra sig, men genom att han var sjuk hade han aldrig någon möjlighet. Han säger att han fortfarande inte vet på vilka premisser han är utesluten. http://www.rfsl.se/?p=3815&aid=5262

Den norska pedofila arbetsgruppen

Den norska pedofila arbetsgruppen (NAFP) har eu funnits sedan 1966. De verkar ha varit mer aktiva än den den svenska arbetsgruppen. Kanske pga ett större medlemsantal eller helt enkelt pga ett större engagemang. Som jag nämnde i de tidigare inläggen hade (har) den norska arbetsgruppen en tidning. Det är förövrigt ur den jag citerar och därifrån bilderna i föregående inläggen kommer. Enligt en artikel ur tidningen 1978 nummer 5 har tidningen en upplaga på 300 som skickas till “nyckelpersoner” inom “sammfunnsmaskineriet” och på det viset sprids informationen snabbt.  Den spreds också till prenumeranter i över 10 länder därav flera stater i USA.

I samma nummer skriver de att de inte propagerar för pedofila relationer eftersom de inte vet vad dessa skulle innebära men å andra sidan kämpar de för att vissa sexuella handlingar med barn ska avkriminaliseras. De kallar det för kärleksfulla relationer med erotiska inslag. Av naturliga skäl är de inriktade på lagar som gynnar och kommer pedofiler till godo.  De anser också att ju mer tolerant samhället är mot pedofiler eller rättare sagt olika ”sexuella yttringar”  desto säkrare är barnen. 

Många undrar hur en pedofil utopi skulle kunna se ut. Pedofiler själva har en föreställning om sig som en “del av familjen”. Det vill säga, inte bara en partner till barnet de har en sexuell relation med utan även med dennes föräldrar och syskon. 

De är viss mån medvetna om de problem som skulle uppstå men betraktar dom ur ett något märkligt perspektiv där det största dilemmat skulle vara “föräldrar som inte godkänner barnets pedofila relation”: Men den pedofiles følelser er rettet mot et barn, og dette barnet er en del av en familie. I et pedofilt forhold kommer den pedofile i kontakt, ikke bare med et barn, men også med dets foreldre, og ofte med de andre familiemedlemmene. Selv når forholdet blir holdt hemmelig, blir det påvirket av miljøet i familien. Omvendt vil også forholdet påvirke familien.

At pedofili som fenomen, kan virke truende og angripe familiens struktur, kan vi se av den følelsesmessige opplevelsen hos foreldre som ikke godkjenner sitt barns pedofile forhold. Vestens familietype, som lider av å ha mistet flere av sine funksjoner, overvurderer en intern funksjon: det å skape varme – familiekos – i en følelseskald verden. I et pedofilt forhold opplever barnet denne varmen også utenfor familien. Da ser vi at det hos foreldrene oppstår sjalusifølelser overfor den pedofile, for han gir barnet (og får igjen) de følelser som foreldrene mener at de alene har rett til. Her er det ikke så mye det seksuelle aspekt som føles som et problem, som den emosjonelle binding mellom deres barn og en annen som derved kan utøve en sterk påvirkning av deres barn. (Källa: 1978 nr 2)

Relativt ofta blir det uppenbart att den så kallade sexuella frigörelsen för barn som de säger sig förespråka i själva verket faktiskt handlar om den pedofila frigörelsen. Det er fremfor alt undertrykkelsen av seksualiteten, og spesielt barneseksualiteten, som gir pedofilien dens problematiske karakter/…/

fortsättning följer

svenska pedofila arbetsgruppen (PAG) och RFSL

Fortsättning om de så kallade pedofila arbetsgrupperna.

 

Jag tycker inte vi ska mörklägga den här kunskapen. Med den yttrandefrihet som finns idag och som vi måste värna om är det viktigt att sådan här historisk kunskap kommer så många som möjligt till del. De pedofila rösterna på 2000 talet tystas inte ner så varför ska vi tysta ner dom från 1970 talet? Det här är en unik historisk inblick och ger oss alla en uppfattning om det politiska läget och kunskap om den makt och möjlighet pedofilerna hade att påverka den politiska debatten. Vi tillmäter pedofilerna den betydelse de hade mellan 60-80-talet, varken mer eller mindre. Inga över- eller underdrifter.

 

Enligt uppgift ur den tidning som den norska pedofila arbetsgruppen gav ut 4-5 gånger om året framgår att pedofilerna var (och är?) politiskt aktiva och arbetade målinriktat i en rad sakfrågor. De synes varit uppdaterade kring alla politiska spörsmål som rörde just “deras” intresseområden.  Det vill säga sänkt åldersgräns för sexuellt umgänge, borttagandet av incest som en kriminell handling, att somliga sexuella handlingar med barn skulle accepteras i lag och självklart att barnporr skulle avkriminaliseras med mera.

De var politiskt aktiva och deltog i sammanhang där de hade möjlighet att föra fram sin politiska agenda.  Ur deras tidning  1978 nr: 3: I nr.1 av Lov og Rett for 1975 ble et foredrag Røstad holdt i denne forbindelse trykket. Han understreker at sikring nærmest skal avskaffes og at “forvaring på ubestemt tid” bare skal gjelde for virkelig farlige volds- og sedelighetsforbrytere. Uforferdet siterer Røstad fra straffelovrådets innstilling: Deras eget citat:

“… Hvis lovbryteren tidligere har begått en alvorlig forbrytelse, skal man etter en særregel kunne idømme forvaring, selv om den forbrytelse han nå kjennes skyldig i, objektivt sett ikke kan regnes til de mest alvorlige. Flertallet i straffelovrådet vil med dette forslag fange opp saker hvor rene tilfeldigheter kan ha ført til at lovbryteren denne gang ikke fikk utført en alvorlig forbrytelse. Den foreslåtte særregel vil således kunne dekke et tilfelle hvor vedkommende tidligere har begått en meget grov sedelighetsforbrytelse, og nå pågripes MENS HAN ENNÅ BARE BEFINNER SEG PÅ STADIET FOR BLOTTING OVERFOR BARN…”

 

Det verkar som man i Norge redan på 1970 talet tog blottning på allvar. År 2008 i Sverige har man just insett att blottning kan vara ett observandum för en störd sexualitet. Man har just insett att det kan vara ett förstadium till grövre sexualbrott eftersom många av de idag dömda gärningsmännen tidigare blivit dömda för att ha blottat sig. Men utifrån den storstilta texten kan man tolka det som att just detta är något som är synnerligen upprörande för pedofilerna.

 

Denna kraftigt markerade inställning till sexualbrott gällde inte den norska regeringens “kriminalmelding” om man utgår från pedofilernas tolkning:

La oss tross alt prise oss lykkelig over at den slags resonnement er fjernet fra regjeringens kriminalmelding. At det i justisdepartementet finnes vilje til å reformere straffelovens sedelighetskapittel slik at ‘overgrep’ blir grunnlag for straffereaksjon ved forhold til mindreårige, vet alle som deltok i **NAFP’s weekend møte fredag 16. juni i år. Men de vet også at reformer i sedelighetslovgivningen ikke er høyest prioritert i departementet. Hevning av den kriminelle lavalder er det gått såpass politisk prestisje i at denne reform i alle fall vil måtte komme først. Departementet føler vel at en får ta en reform av gangen. I alle fall ville et lovforslag om heving av den kriminelle lavalder fremmet samtidig med senkning av den seksuelle lavalder lett kunne bli en endeløs kasteball mellom de politiske fraksjoner. Videre føler nok Justisdepartementet at det ville være lettere å ta opp reformer med sedelighetskapittelet om en f.eks. fikk en henvendelse fra en seriøs institusjon.

 

Pedofilerna var mycket insatta inte bara i de  politiska strategierna utan även det politiska “spel” som låg bakom de olika politiska prioriteringarna. Med stort allvar arbetade (arbetar?) de målmedvetet för att påverka politiker i “rätt” riktning men visade förståelse för att just deras frågeställningar inte alltid låg överst på den politiska dagordningen. De besatt ett mycket stort tålamod.

 

Vi vil imidlertid peke på flere foranledninger til å ta sedelighetslovgivningen opp til revisjon. Vår juridiske professor dr. xxxxx (jag skriver inte ut namnet då personen fortfarande verkar vara verksam)  fremmet for fire år sider et privat lovforslag om senkning av den seksuelle lavalder.

I 1974 gjorde også riksadvokaten en henvendelse til Justisdepartementet med forslag om å oppheve § 196 i straffeloven, dvs. å senke den seksuelle lavalder fra 16 til 14 år – subsidiært 15 år, slik det nå er både i Danmark og Sverige. Og vi vet at det både i Danmark og Sverige ligger forslag om en ytterligere senkning av denne lavalder ned til 14 år; forslag utarbeidet av offentlig oppnevnte komitéer. 

Förslaget om sänkt ”lovlighetsålder” var således utarbetat av offentliga öppna kommitéer. Jag har inte sökt efter någon deltagarlista från dessa ”öppna” komittèr? Skulle någon ha en sådan tar jag dock tacksamt emot den.

 

Den svenska pedofila arbetsgruppen PAG var som sagt inte ensam om att ägna sig åt lobbyingverksamhet i syfte att få sänkt åldersgräns för sexuellt umgänge och borttagandet av incest ur lagstiftningen. De var heller inte ensamna om att vilja tillåta vissa sexuella handlingar med barn eftersom barn är sexuella varelser från födseln och sådant ska därför inte straffbeläggas. Det märkliga och mest förvånansvärda är det gehör de tycktes få av somliga av sina samtida politiker.

 

De olika pedofila arbetsgrupperna anordnade möten och träffar. Enligt pedofiltidningen som kom ut mellan 1975-1981 står det i 1979 nr 2 att svenska PAG (pedofila arbetsgruppen) inbjöd de övriga pedofila arbetsgrupperna till en sammankomst (möte) i “Dalsland”. Sammankomsten varade i två dagar mellan 15-17 juni. Så här skriver dem:

Week – end treff i SverigeDen svenske pedofile arbeidsgruppen PAG inviterer i år igjen til et week-end treff i Dalsland, nær den norske grensen. Dette er tredje gang svenskene inviterer til sommer-treff, denne gangen er det lagt til dagene 15. – 17. juni, altså uken før konferansen i Oslo. Vi som har vært der før kan bare anbefale turen på det varmeste!

 

Mötet mellan de olika pedofilgrupperna hade uppebarnligen slagit väl ut och beskrivs i det nästkommande numret av pedofiltidningen Ur 1979 nr1.

SVENSK~NORSK TREFF: PAG i Dalsland

Man ger den svenska pedofilgruppen (PAG) beröm för att de utarbetat ett lagförslag till den svenska sexualbrottsutredningen. Detta innebär att det är inte en alldeles orimlig tanke att det pedofilerna själva som låg bakom den kontroversiella och idag starkt kritiserade lagförslaget.

Pedofil Grupp – PAG den svenske grenen av NAFP har vel ikke lykkes i å arbeide kontinuerlig. Men bevares, de har jo i alle fall i sin tid utarbeidet lovforlag til den svenske sexualbrottsutredningen.

Men den största succen svenskar bidragit med var tydligen det årliga mötet de arrangerade:

Det som svenskene har størst suksess med er de årlige internasjonale sammenkomstene som arrangeres i det naturskjønne Dalsland. Her i et ca. 100 år gammelt herskapshus som også har vært pensjonat roes vi ned fra den stressede hverdag. Fin sommervær, samtaler i små eller store grupper om politikk, språk og naturligvis pedofili.
Halvparten av deltagerne var norske ved fjorårets sammenkomst. Dette kommer vel av at svenskene er så hensynsfulle at arrangementet legges såpass nær den norske grensen.

 

Detta med att PAG (pedofila arbetsgruppen) legat under RFSL står tämligen klart. Här informerar norska pedofilgruppen att svenska PAG skulle bryta sig loss från RFSL och söka andra intresserade grupper :

 

PAG har inntil nå arbeidet innenfor RFSL – den svenske homofile organisasjon, men de tar nå sikte på å arbeide helt uavhengig av andre organisasjoner. Ved hjelp av annonser i vanlige aviser vil de forsøke å få kontakt med nye grupper av interesserte. (…) 

 

Vilka blev dessa “andra grupper”? Någon som vet mer?

svenska pedofila arbetsgruppen (PAG)

 Den svenska pedofila arbetsgruppen -PAG  

Pedofila nätverk? Finns dom? Nej säger somliga. Självklart säger andra. Och hur är det med den nästan mytomspunna (PAG-pedofila arbetsgruppen). Har den funnits, finns den eller är det bara lösa rykten om att de var en arbetsgrupp som låg under RFSL? Jag vet inte vad RFSL skulle svara på frågan idag eftersom jag inte ställt den.

När man googlar på pedofila arbetsgruppen och söker information om den hittar man i prinicp ingenting nyttigt. Det mesta är upprepningar på bloggar och hemsidor som andra har skrivit och till slut blir det lite ”viskleken” över det hela. Källan verkar dock vara den här sidan: http://www.rsci.nu/historik.htm

Pedofila arbetsgruppen (PAG) var en grupp män inom RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) som arbetade för att sänka straffet för sexbrott mot barn och sänka åldersgränsen för när det skulle vara straffbart att ha sex med barn. PAG kallade detta för “barns rätt till sexualitet”. Sexualbrottsutredningen presenterade 1976 (SOU 1976:9) förslag som gick i denna anda. Utredningen föreslog både mildare straff och sänkt ålder för när det skulle vara straffbart att ha sex med barn. Likaså föreslogs att det utnyttjade barnets handlande före övergreppet skulle kunna ge lägre straff för förövaren.

 

 Utredningen föreslog också att flera typer av sexuella övergrepp skulle avkriminaliseras: “Kriminalisering av fall när någon förmår annan vuxen person till sexuellt umgänge genom grovt missbruk av dennes beroende ställning föreslås upphävd. Den har inte visat sig svara mot något behov av straffrättsliga ingripanden.” Ett annat förslag var att blottning inte skulle ses som sexualbrott. Sexualbrottsutredningen föreslog även att incest mellan vuxna (till exempel en vuxen dotter och pappa) skulle bli lagligt. “Utredningen har funnit att de genetiska och etiska skäl som brukar åberopas till stöd för incestbestämmelserna inte har någon nämnvärd styrka.” Sexualbrottsutredningen förkastades och en ny utredning – Sexualbrottskommittén – tillsattes 1977.

 1980-talet – incest och andra sexuella övergrepp mot barn synliggörs
År 1980 kom barnpornografilagen och år 1982 lades ett slutbetänkande fram från 1977 års Sexualbrottskommitté (SOU 1982:61). Förslagen innebar en skärpning av straffen och synen på sexualbrott mot barn och ungdomar. Kommittén föreslog bland annat “att skydda barn och ungdomar mot sexuella övergrepp i och utom familjen”. Men liksom utredningen från 1976 föreslog utredningen också att “undvika ingripanden i det frivilliga sexuallivet mellan vuxna människor även om parterna skulle vara släkt med varandra.” Detta förslag gick dock aldrig igenom. 

 PAG har funnits. Den svenska pedofila arbetsgruppen PAG var bara en liten svensk pedofilorganisation en systergrupp till en rad andra pedofila arbetsgrupper ute i Europa men även i skandinavien. Dessa grupperingar fanns mellan 60 och 80-talet. Några av de pedofila arbetsgrupperna levde kvar ännu längre. (Officiellt?)  De fanns (finns?) bland annat i Danmark, Nederländerna, Storbritanien och Norge. Och de hade regelbundna möten och träffar runt om i Europa. Den Norska pedofila arbetsgruppen gav ut en tidning och genom den får man veta att den svenska gruppen, liksom de andra i sin respektive länder, var aktiv i bla politiska frågor kring ämnen gällande barn och sexualitet. De försökte påverka samhällsdebatten/politiken till att bli mer pedofilvänlig. Det vill säga bland annat kämpade de för att sänka alternativt ta bort åldersgränsen för sexuellt umgänge. De krävde att barnporr skulle avkriminaliseras samma sak med olika former av sexuell kontakt med barn. 

 

Det ser idag ganska lika ut som det gjorde för 30 år sedan. Den stora skillnaden är att politiker inte låter sig manipuleras i den utsträckning som skedde på 70 talet och detta sannolikt därför att man vet att barn måste skyddas via lagstiftningen. I precis samma utsträckning som alla andra. ´Men framförallt så vet man av erfarenhet att barn inte är sexualobjekt, man vet att de far illa av att utsättas för sexuella övergrepp.

 

Den mycket ambitiösa Norska delen av de pedofila arbetsgrupperna gjorde en tidsskrift som kom ut åren 1975-1981 med målsättningen: “Pedofil Arbeidsgruppe söker å belyse fölelsemessige og seksuelle bånd mellom unge og voksne.” 

 

De skriver även en del om de övriga pedofila arbetsgrupperna. I det här numret nämns den svenska PAG och deras politiska strategier. 

 

“NYHETER Sverige. RAPPORT FRÅN PEDOFILA ARBETSGRUPPEN”(1977 nr 5):

Vi har träffat en av ledamöterna i Sexualbrottskommittén, Eva Hjemström från VPK. Hon kunde berätta att kommittén kommit med ett delbetänkande som omfattar de förslag från Sexualbrottsutredningen som inte möttes av kritik. Det vill säga: att upphäva särbestämmelserna om homosexuella förbindelser och incest.”

 Detta visar att de är seriöst engagerade i de här frågorna och med alla till buds stående medel försöka vara med och påverka i en riktning som är gynsam för pedofiler.  Vad som är gynsamt för barn nämner man inte. Möjligtvis kallar man det emellanåt för barnens sexuella frigörelse och menar att den kan vara av godo även för pedofiler

“En proposition är att vänta snart om detta. (…)Samtidigt med kommittén arbetar en utredning med prostitutionen. Denna utredning beräknas ta två år. Sexualbrottskommittén är tillsagd att följa denna utredningsarbete. Kommittén skall nu närmast arbeta med våldtäktsparagraferna. Kommittén har ännu inte överhuvudtaget berört frågan om sexuellt umgänge mellan minderårige och vuxna. Kommittén kommer att hålla ett antal träffar med bl.a. kuratorer, RFSU:Sthlm. och grupper som har kontakt med ungdomar. Tidpunkten för dessa traffer är ännu inte bestämd. Vi ska försöka bli med bland de inbjudna. “

Det skulle varit trevligt att vara en av deltagarna i de här grupperna för 30 år sedan och höra hur tankegångarna gick hos de inblandade. Vem hade inte velat delta och lyssna på hur de diskuterade sänkt åldersgräns och vet hur de framförde sitt “krav” om att incest inte ska vara straffbelagt. Jag undrar hur politikerna tänkte när pedofilerna föreslog att vissa sexuella handlingar mot barn inte skulle regleras i lag. Tvärtom. Och så vidare..

 

 “VPK kommer att ha ett internt möte eller seminarium, där diskussionen skall röra sig omkring “Sex – Ideologi – Samhälle”. Diskussionerna skall föras i smågrupper. En av dessa skall koncentrera sig på åldersgränserna. Även här skall vi försöka deltaga”.  

Självklart att pedofilerna ska vara med på det seminariet, det är ju en av pedofilernas hjärtefrågor, detta med sänkt åldersgräns. Och så den berömda PAG adressen. Den så omtalade postboxen i RFSL`s lokaler.Av oklar anledning lägger de inte ut postboxnumret inte heller postadressen i den webbaserade texten. Finns självklart med i pappersupplagan: 

 

“Ni som är intresserade av att deltaga i vår verksamhet eller har synpunkter, hör av Er till: PAG c/o RFSL: Sthlm, Box (…) , Stockholm” 

Detta var del 1 i de pedofila nätverken

In dubio

I don’t expect you to take me into your arms. But im here to stay…