Det är en fråga många barn ställer till sin omgivning när de berättar om sexuella övergrepp de utsatts för. Det finns barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och efter att de berättat om dessa hamnar i en uppslitande vårdnadstvist som slutar med att de tvingas bo med förövaren. Hur kan det bli så? Det kan bero på flera saker men två vanliga orsaker är att 1. Förövaren blev inte fälld men barnets utsaga och skräck för den föräldern kvarstår. 2. Det pågår en polisutredning om incest men det hindrar inte myndigheter från att yrka på att barnet kan bo hos förövaren under utredningen. Är detta sant? Tyvärr och dessutom inte ovanligt. Läs den här sammanfattningen ” Det är faktiskt mitt liv det handlar om” så får ni en hyfsat god bild av hur det ser ut.
Pojken Sven 11 år är bara ett av alla dessa barn. Som bodde tryggt med sin mamma och som äntligen började må bra efter övergreppen. Helt plötsligt rasar hans trygga tillvaro och kampen om vårdnaden börjar. Eftersom mamman vill skydda pojken och pappan blivit frikänd så är det mamman som är problemet. Att Sven hotar med att ta sitt liv om han måste umgås eller bo med sin pappa är det ingen som bryr sig om. Det är mammans oro för Sven som är problemet, inget annat. Och eftersom domstolar inte kan döma till gemensam vårdnad om den ena föräldern “krånglar” eller motsäger sig det så tilldöms den minst krånglande föräldern vårdnaden. I det här fallet Svens pappa. Sven har berättat om övegreppen och kallar dom “Tysteland”. Han vet att han inte får säga något för då dör mamma men ändå var han modig och gjorde det. Till vilken nytta? För nu måste ju Sven bo hos den människa han både är rädd för och hatar. Polisen ska hämta Sven eftersom Sven vägrar åka frivilligt men Sven lever just nu gömd. TV4 gjorde ett reportage om honom. Hur många skrikande barn hämtar poliserna i Sverige egentligen? Hur många Sven tvingas iväg till en förälder de inte vill träffa? Det finns även barn som inte vill träffa sina mödrar men blir mot sin vilja hämtade av polis. Svenska domstolar skriver att hämtningen ska ske så skonsamt som möjligt. Men hur kan man kalla denna hantering skonsam? Vad finns det för skonsamhet i att t v i n g a ett barn till en person den inte vill träffa? Gör vi så här mot vuxna? Näe, men det går bra att tvinga barn!
De flesta föräldrar är goda och vill sina barn väl. De flesta föräldrar varken vill sina barn illa eller tillfogar dem skada. De flesta föräldrar förstår barns behov och sätter dom före sina egna. De flesta föräldrar är utmärkta och de flesta som inte är det gör i alla fall så gott dom kan. Good enough parents. Även de inser sina barns grundläggande behov av trygghet men har av olika skäl svårare att tillgodose dem. Kanske på grund av egna problem. Men de skadar inte sina barn och de utsätter dem inte för sexuella övergrepp.
Sen finns det en mindre grupp föräldrar, både biologiska och styvföräldrar som inte uppfattar sina barns behov av trygghet. De saknar förmågan att skilja på sina egna och barnens behov, ofta sammanfaller dessa och genom att tillfredsställa sig själv tror dom att de även tillfredsställer barnen. Därför är det inte sällan man får höra en sexualförbrytare som våldtagit ett barn säga “jag har aldrig skadat mitt barn”. För i deras värld har de i n t e tillfogat barnet skada. De har bara “hjälpt” eller “tillfredställt” barnet. De har inte uppfattat barnets skräck, motvilja eller avsky vilket oftast kan bero på att barnet varit passivt. Det finns barn som växer upp och inte vet annat. De har fått lära sig sen födseln att de är sin förälders (föräldrarnas) och kanske även andra vuxnas sexredskap. SexObjekt. De har sedan tidig ålder lärt sig att tillfredsställa störda vuxnas sexuella drifter, de vet inget annat. Även de här barnen mår dåligt men det ser inte de här sjuka personerna som förgriper sig på dom.
Om man slår ut statistiken över sexualbrott mot barn och mörkertalet som finns så brukar man säga att det är det minst ett barn i varje klass. Var tjugonde eller trettionde barn skulle man kunna säga. Det är inte många kan tyckas, men varje utsatt barn är ett utsatt barn för mycket. Eller hur?
De här brotten väcker upp många starka känslor just för att de allra flesta normalfungerande eller normalstörda vuxna aldrig skulle kunna drömma om att utsätta ett barn för något så fruktansvärt som ett sexuellt övergrepp. Bra så, det ska vi vara tacksamma för. Men bland oss som aldrig skulle kunna göra något så fruktansvärt mot barn finns en ovilja att se de här barnen.
En motvilja att ta emot deras berättelser och därför är det inte ovanligt att många av ren okunskap och naivitet tar förövaren i försvar. De förstår helt enkelt inte bättre. Eller? Deras okunskap och/eller naivitet är ett enorm svek mot de utsatta barnen. De förstår inte att barn i n t e kan ljuga ihop långa sammanhållna berättelser om övergrepp som de rimligtvis inte skulle ha någon kännedom om ifall de inte blivit utsatta. När barnen berättar för professionella så säkerställer man att utsagan är sann. Det gör man genom att använda sig av olika kritiska frågor för att försäkra sig om att det inte är lögner eller påhitt. Eller rena fantasier. Metoderna att förhöra barn utvecklas ständigt men det bästa är naturligtvis när det även finns någon form av teknisk bevisning.
Det tragiska är att trots att det finns både teknisk bevisning och en trovärdig utsaga så finns det människor som vägrar tro på att övergreppen verkligen har skett. Man blundar. Förnekar och ljuger för sig själv. För hur skulle man kunna tro att den fina sonen, maken, brodern, kusinen, arbetskamraten, den framgångsrika affärsmannen, miljonären, hojbyggaren eller bästa vännen skulle kunna ha en så mörk sida? Dessutom nekar han ju! Han är rasande över “anklagelserna” och kan inte förstå hur barnet kan ljuga som det gör. När han inser att det försvaret inte håller eftersom man säkerställt trovärdigheten i utsagan så övergår han till att hävda att barnet blivit hjärntvättat och manipulerat av den andre föräldern. När det inte fungerar och den tekniska bevisningen finns så heter det att det är någon annan. “Ta fast den djäveln som våldtagit mitt barn” kan det heta och inte sällan börjar förövaren rabbla upp en rad andra tänkbara förövare.
Men det finns ingen annan förövare. Det är just han eller hon som är brottslingen. Men ett erkännande kommer ni aldrig att få. Om det finns bildbevis kan de möjligtvis erkänna just det som finns dokumenterat. Men knappt det. Och då var det självklart inte fråga om övergrepp. Utan något annat.
Anmälningarna om sexualbrott mot barn under 15 år ökar. År 2007 inkom det över 3 600 anmälningar. Det beror inte på att folk är mer störda i dag säger dom. Fast jag tvivlar. Det beror på att anmälningsbenägenheten ökat. Äntlligen i så fall. Det är ett gott tecken på en vuxenvärld som slutat blunda för det osannolika. Tvärtom så inser alltfler att det osannolika är sannolikt och därför anmäler man vid misstanke om sexualbrott mot barn istället för att sticka huvudet i sanden och blunda. För vem hjälper det? Inte barnen. Vi ska vara tacksamma för att samhället har fått upp ögonen för det här utbredda problemet. Om minst ett barn i varje klass ständigt kom till skolan med stora sår i ansiktet, blåtiror och brutna kroppsdelar så skulle omgivningen reagera och anmäla missförhållandena. Men att det finns ett barn i varje klass som inte uppvisar några yttre fysiska skador men är minst lika sargad i själen och mår minst lika dåligt som ett misshandlat barn ser man inte lika lätt. Eller rättare sagt, många varken vill eller vågar se. De väljer att fortsätta blunda. Den trenden verkar dock ha vänt och det är en glädje för varenda liten utsatt unge. Det är aldrig försent att få hjälp.
om sina misstänkta offer. Så här har det sett ut i många år och det verkar inte få något slut. Det handlar inte om att det finns en olämplig mor i bakgrunden som påverkar barnen utan tvärtom en mor som försöker skydda barnen. Läs boken 
I nr.1 av Lov og Rett for 1975 ble et foredrag Røstad holdt i denne forbindelse trykket. Han understreker at sikring nærmest skal avskaffes og at “forvaring på ubestemt tid” bare skal gjelde for virkelig farlige volds- og sedelighetsforbrytere. Uforferdet siterer Røstad fra straffelovrådets innstilling: Deras eget citat:
Så här skriver dem:
(1977 nr 5):
Senaste kommentarer