Den norska pedofila arbetsgruppen (NAFP) har eu funnits sedan 1966. De verkar ha varit mer aktiva än den den svenska arbetsgruppen. Kanske pga ett större medlemsantal eller helt enkelt pga ett större engagemang. Som jag nämnde i de tidigare inläggen hade (har) den norska arbetsgruppen en tidning. Det är förövrigt ur den jag citerar och därifrån bilderna i föregående inläggen kommer. Enligt en artikel ur tidningen 1978 nummer 5 har tidningen en upplaga på 300 som skickas till ”nyckelpersoner” inom ”sammfunnsmaskineriet” och på det viset sprids informationen snabbt.  Den spreds också till prenumeranter i över 10 länder därav flera stater i USA.

I samma nummer skriver de att de inte propagerar för pedofila relationer eftersom de inte vet vad dessa skulle innebära men å andra sidan kämpar de för att vissa sexuella handlingar med barn ska avkriminaliseras. De kallar det för kärleksfulla relationer med erotiska inslag. Av naturliga skäl är de inriktade på lagar som gynnar och kommer pedofiler till godo.  De anser också att ju mer tolerant samhället är mot pedofiler eller rättare sagt olika ”sexuella yttringar”  desto säkrare är barnen. 

Många undrar hur en pedofil utopi skulle kunna se ut. Pedofiler själva har en föreställning om sig som en ”del av familjen”. Det vill säga, inte bara en partner till barnet de har en sexuell relation med utan även med dennes föräldrar och syskon. 

De är viss mån medvetna om de problem som skulle uppstå men betraktar dom ur ett något märkligt perspektiv där det största dilemmat skulle vara ”föräldrar som inte godkänner barnets pedofila relation”:  

Men den pedofiles følelser er rettet mot et barn, og dette barnet er en del av en familie. I et pedofilt forhold kommer den pedofile i kontakt, ikke bare med et barn, men også med dets foreldre, og ofte med de andre familiemedlemmene. Selv når forholdet blir holdt hemmelig, blir det påvirket av miljøet i familien. Omvendt vil også forholdet påvirke familien.At pedofili som fenomen, kan virke truende og angripe familiens struktur, kan vi se av den følelsesmessige opplevelsen hos foreldre som ikke godkjenner sitt barns pedofile forhold. Vestens familietype, som lider av å ha mistet flere av sine funksjoner, overvurderer en intern funksjon: det å skape varme – familiekos – i en følelseskald verden. I et pedofilt forhold opplever barnet denne varmen også utenfor familien. Da ser vi at det hos foreldrene oppstår sjalusifølelser overfor den pedofile, for han gir barnet (og får igjen) de følelser som foreldrene mener at de alene har rett til. Her er det ikke så mye det seksuelle aspekt som føles som et problem, som den emosjonelle binding mellom deres barn og en annen som derved kan utøve en sterk påvirkning av deres barn. (Källa:1978 nr 2)

Relativt ofta blir det uppenbart att den så kallade sexuella frigörelsen för barn som de säger sig förespråka i själva verket faktiskt handlar om den pedofila frigörelsen.

Det er fremfor alt undertrykkelsen av seksualiteten, og spesielt barneseksualiteten, som gir pedofilien dens problematiske karakter/…/

fortsättning följer