förövare vs oskyldigt anklagad

Om ett barn berättar om sexuella övergrepp så finns det dom som anser att man ska avfärda det som lögner. Det finns dom som till och med anser att man ska avfärda vuxna som berättar om sexuella övergrepp i barndomen som lögnare. Faktum är att för dessa individer (grupper?) är världen antingen svart eller vit. I sitt försvar för så kallat oskyldigt anklagade drar dom sig inte för att smutskasta samtliga barn och vuxna som vittnar om sexuella övergrepp utförda av pedofiler. De drar sig inte för att tar parti för dömda pedofiler.

Men vem skadar dom egentligen mest? ’Dom oskyldigt anklagade som söker upprättelse eller dom som blivit utsatta för sexuella övergrepp? Svårt att svara på men vilka som är segrare och vilka som gynnas av detta svartvita förhållningssätt är solklart: förövarna. Pedofilerna som döljer sig bakom ”de oskyldigt anklagade fäderna” och som pekar finger och skriker ”lögnhals” åt barn som berättar om avancerade sexuella övergrepp. Det är dom skyldiga pedofilerna och förövarna som står som ensamma segrare dolda bakom dom som smutskastar de riktiga offren. De riktiga offren, det vill säga dom som faktiskt blivit oskyldigt anklagade och de offer som de facto blivit våldtagna som barn.

Frågan som kvarstår är dock vad de får för att utföra detta smutsiga arbete eller är det bara en smutsig hobby? Är det uppmärksamheten de är ute efter? Vad är den uppmärksamheten värd egentligen då den innebär att de även drar sig själva i smutsen?

Man kan inte annat än dra slutsatsen att vad som än driver dom är det värt både mödan och påhoppen.

bortförklaring

Mannen nekar till brott men tillstår att han har badat och sovit med flickan. Hans sperma hittades i flickans trosor men 38-åringen har förklarat det med att flickan suttit i hans knä.http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5529022.ab

Dom förnekar sig inte, förövarna.  Har hört talas om fall från 70-80 talet där de skyllde små barns könssjukdomar med ”smutsiga sängkläder” eller ”smutsiga handdukar”.  Det är en stor skam att utsätta barn för den här typen av brott men det är även en stor skam att komma med den här typen av bortförklaringar. Varför inte bara erkänna ett obestridligt faktum och därmed ge offret upprättelse?

fakta vs lögn

Man får inte glömma bort att många, kanske de flesta barn i Sverige har det väldigt bra idag.  Oavsett om de lever i kärn- eller styvfamiljer så har de tillgång till trygga vuxna som bryr sig om dom. Man bör heller inte glömma att de  allra flesta skilsmässor slutar inte i uppslitande vårdnadstvister som hamnar i domstol. Tvärtom så är det en försvinnande liten mängd av alla separationer och skilsmässor med barn inblandade som hamnar där. Och utav dom som hamnar där är det väldigt ovanligt att föräldrar kastar ut anklagelser mot varandra i syfte att svartmåla den andre och därmed se till att få ensam vårdnad om barnet. Men dessa ska inte blandas ihop med de som anmäler på grund av befogad oro för att barnet far illa hos den andra föräldern. Det ä r skillnad på misstänkta sexuella övergrepp och påhittade sådana. Glöm inte det.

våldtog flickan från tio års ålder och gjorde henne gravid

Den 37-årige mannen ska ha förgripit sig på sin styvdotter under flera års tid från det att hon var i tioårsåldern. Totalt ska det röra sig om övergrepp vid ett 20-tal tillfällen.

Vid ett tillfälle blev flickan gravid. Mannen tog henne då till en läkare som i hemlighet gjorde abort, utan att flickans mamma visste något.

37-åringen ska även ha filmat och fotograferat övergreppen. I de tre hårddiskar som beslagtagits från mannen har drygt 20 000 bilder anträffats. Dels bilder på styvdottern men också andra barnpornografiska bilder och filmer som laddats ner från nätet, enligt domen. Källa: http://www.nwt.se/article554926.ece

Hur är då detta möjligt? Att först under flera års tid som barn bli våldtagen? Ett barn har inget att sätta emot en vuxen. Och då menar jag i n g et! Vuxna behöver knappt ens hota barn de förgriper sig sexuellt på därför att barnet är livrädda. Dessutom skadas deras tillit till vuxna av övergreppen. De vågar inte lita på någon. Har förövaren dessutom använt hot så är barnet skräckslaget även för att förövaren ska verkställa hoten.  Sen kan det pågå i flera år kanske för att omgivningen blundar. Men omgivningen ska inte klandras, vem vill tro något så här vidrigt om en förälder eller styvförälder? Ingen? Ibland verkar det så. Men är det kanske inte dags att ta bort skygglapparna. Det finns många små tecken som tillsammans bildar ett en helhet som bekräftar att något är fel. Ta reda på vad som är fel och gör något åt det. Men som sagt, skulden tillhör förövaren och ingen annan. Men hur kunde han manipulera sjukvården att inte informera mamman om den 13-åriga dotterns abort? Socialstyrelsen fråntog sig ansvaret. Ingen vill ta ansvar. Men nu det tydligen vänt. Tack och lov!!

NWT kunde i torsdagens tidning berätta hur kvinnokliniken på Centralsjukhuset i Karlstad låtit sig luras av den man som våldtagit sin 13-åriga styvdotter och gjort henne med barn. Han framställde sig själv som flickans stödperson med resultat att varken flickans mamma eller socialtjänsten fick veta något om aborten.

Kvinnoklinikens chef Gunilla Wadsten berättade att hon efter att ha förstått hur det hela gått till tog kontakt med Socialstyrelsen för att få råd om huruvida händelsen skulle anmälas dit eller inte. Socialstyrelsens företrädare ansåg dock att det inte behövde göras någon anmälan eftersom sjukvårdens insatser för flickan inte på något sätt var fel. Men nu gör Socialstyrelsen en helomvändning. Händelsen ska utredas och det på Socialstyrelsens eget initiativ.

– Vi vill utreda varför inte mamman och socialtjänsten har kontaktats, säger enligt nyhetsbyrån TT Katarina Lagerstedt som är tillförordnad chef för Socialstyrelsens centrala tillsynsenhet. Källa: http://www.nwt.se/article557740.ece

Det är bra att de utreder det här och går till botten med hur det kunde hända. Men svaret är så banalt enkelt.Personalen har låtit sig manipuleras. Det låter inte smickrande att ha fallit till föga för en sån här ”typ”. Men just det faktum att de här sällan utåt sett är ”typer”, utan ierhört charmerande och vältaliga. Så det blir nog en enkel utredning. Kanske borde skicka personal både inom sjukvård och socialtjänst på utbildning i hur man ska stå emot en påstridig men charmerande person och aldrig någonsin förbi sina regler och rutiner för en sådan. Oavsett hur trevlig han än är. Svårar än så är det inte.

domen mot dörrvakten som sköt piper

Cecilia Beckroth har givit mig tillstånd att citera ur hennes blogg och låna info. Det är jag mycket tacksam för eftersom hon är så uppdaterad. Hon har nu domen mot han som sköt ner greven i gamla stan utlagd på sin blogg. Läs den här. På sidan sju i domen framgår gärningsmannen motiv. 

Jag skrev ett inlägg där jag undrade om det finns en risk att fler börjar ta ”lagen i egna händer”? Tillägg: båda domarna finns här, länkar från sidan PI.

”varför är det ingen som tror på mig?”

Det är en fråga många barn ställer till sin omgivning när de berättar om sexuella övergrepp de utsatts för. Det finns barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp och efter att de berättat om dessa hamnar i en uppslitande vårdnadstvist som slutar med att de tvingas bo med förövaren. Hur kan det bli så? Det kan bero på flera saker men två vanliga orsaker är att 1. Förövaren blev inte fälld men barnets utsaga och skräck för den föräldern kvarstår. 2. Det pågår en polisutredning om incest men det hindrar inte myndigheter från att yrka på att barnet kan bo hos förövaren under utredningen. Är detta sant? Tyvärr och dessutom inte ovanligt.  Läs den här sammanfattningen ” Det är faktiskt mitt liv det handlar om” så får ni en hyfsat god bild av hur det ser ut.

Pojken Sven 11 år är bara ett av alla dessa barn. Som bodde tryggt med sin mamma och som äntligen började må bra efter övergreppen. Helt plötsligt rasar hans trygga tillvaro och kampen om vårdnaden börjar. Eftersom mamman vill skydda pojken och pappan blivit frikänd så är det mamman som är problemet. Att Sven hotar med att ta sitt liv om han måste umgås eller bo med sin pappa är det ingen som bryr sig om. Det är mammans oro för Sven som är problemet, inget annat.  Och eftersom domstolar inte kan döma till gemensam vårdnad om den ena föräldern ”krånglar” eller motsäger sig det så tilldöms den minst krånglande föräldern vårdnaden. I det här fallet Svens pappa. Sven har berättat om övegreppen och kallar dom ”Tysteland”. Han vet att han inte får säga något för då dör mamma men ändå var han modig och gjorde det. Till vilken nytta? För nu måste ju Sven bo hos den människa han både är rädd för och hatar. Polisen ska hämta Sven eftersom Sven vägrar åka frivilligt men Sven lever just nu gömd. TV4 gjorde ett reportage om honom. Hur många skrikande barn hämtar poliserna i Sverige egentligen? Hur många Sven tvingas iväg till en förälder de inte vill träffa? Det finns även barn som inte vill träffa sina mödrar men blir mot sin vilja hämtade av polis. Svenska domstolar skriver att hämtningen ska ske så skonsamt som möjligt. Men hur kan man kalla denna hantering skonsam? Vad finns det för skonsamhet i att t v i n g a ett barn till en person den inte vill träffa? Gör vi så här mot vuxna? Näe, men det går bra att tvinga barn!

De flesta föräldrar är goda och vill sina barn väl. De flesta föräldrar varken vill sina barn illa eller tillfogar dem skada. De flesta föräldrar förstår barns behov och sätter dom före sina egna. De flesta föräldrar är utmärkta och de flesta som inte är det gör i alla fall så gott dom kan. Good enough parents. Även de inser sina barns grundläggande behov av trygghet men har av olika skäl svårare att tillgodose dem. Kanske på grund av egna problem. Men de skadar inte sina barn och de utsätter dem inte för sexuella övergrepp.

Sen finns det en mindre grupp föräldrar, både biologiska och styvföräldrar som inte uppfattar sina barns behov av trygghet. De saknar förmågan att skilja på sina egna och barnens behov, ofta sammanfaller dessa och genom att tillfredsställa sig själv tror dom att de även tillfredsställer barnen. Därför är det inte sällan man får höra en sexualförbrytare som våldtagit ett barn säga ”jag har aldrig skadat mitt barn”. För i deras värld har de i n t e tillfogat barnet skada. De har bara ”hjälpt” eller ”tillfredställt” barnet. De har inte uppfattat barnets skräck, motvilja eller avsky vilket oftast kan bero på att barnet varit passivt. Det finns barn som växer upp och inte vet annat. De har fått lära sig sen födseln att de är sin förälders (föräldrarnas) och kanske även andra vuxnas sexredskap. SexObjekt. De har sedan tidig ålder lärt sig att tillfredsställa störda vuxnas sexuella drifter, de vet inget annat. Även de här barnen mår dåligt men det ser inte de här sjuka personerna som förgriper sig på dom.

Om man slår ut statistiken över sexualbrott mot barn och mörkertalet som finns så brukar man säga att det är det minst ett barn  i varje klass. Var tjugonde eller trettionde barn skulle man kunna säga. Det är inte många kan tyckas, men varje utsatt barn är ett utsatt barn för mycket. Eller hur?

De här brotten väcker upp många starka känslor just för att de allra flesta normalfungerande eller normalstörda vuxna aldrig skulle kunna drömma om att utsätta ett barn för något så fruktansvärt som ett sexuellt övergrepp.  Bra så, det ska vi vara tacksamma för. Men bland oss som aldrig skulle kunna göra något så fruktansvärt mot barn finns en ovilja att se de här barnen.

En motvilja att ta emot deras berättelser och därför är det inte ovanligt att många av ren okunskap och naivitet tar förövaren i försvar. De förstår helt enkelt inte bättre. Eller? Deras okunskap och/eller naivitet är ett enorm svek mot de utsatta barnen. De förstår inte att barn i n t e kan ljuga ihop långa sammanhållna berättelser om övergrepp som de rimligtvis inte skulle ha någon kännedom om ifall de inte blivit utsatta.  När barnen berättar för professionella så säkerställer man att utsagan är sann. Det gör man genom att använda sig av olika kritiska frågor för att försäkra sig om att det inte är lögner eller påhitt. Eller rena fantasier.  Metoderna att förhöra barn utvecklas ständigt men det bästa är naturligtvis när det även finns någon form av teknisk bevisning.

Det tragiska är att trots att det finns både teknisk bevisning och en trovärdig utsaga så finns det människor som vägrar tro på att övergreppen verkligen har skett. Man blundar. Förnekar och ljuger för sig själv. För hur skulle man kunna tro att den fina sonen, maken, brodern, kusinen, arbetskamraten, den framgångsrika affärsmannen, miljonären,  hojbyggaren eller bästa vännen skulle kunna ha en så mörk sida? Dessutom nekar han ju! Han är rasande över ”anklagelserna” och kan inte förstå hur barnet kan ljuga som det gör. När han inser att det försvaret inte håller eftersom man säkerställt trovärdigheten i utsagan så övergår han till att hävda att barnet blivit hjärntvättat och manipulerat av den andre föräldern.  När det inte fungerar och den tekniska bevisningen finns så heter det att det är någon annan. ”Ta fast den djäveln som våldtagit mitt barn”  kan det heta och inte sällan börjar förövaren rabbla upp en rad andra tänkbara förövare.

Men det finns ingen annan förövare. Det är just han eller hon som är brottslingen. Men ett erkännande kommer ni aldrig att få. Om det finns bildbevis kan de möjligtvis erkänna just det som finns dokumenterat. Men knappt det. Och då var det självklart inte fråga om övergrepp.  Utan något annat.

Anmälningarna om sexualbrott mot barn under 15 år ökar.  År 2007  inkom det över 3 600 anmälningar. Det beror inte på att folk är mer störda i dag säger dom. Fast jag tvivlar. Det beror på att anmälningsbenägenheten ökat. Äntlligen  i så fall. Det är ett gott tecken på en vuxenvärld som slutat blunda för det osannolika.  Tvärtom så inser alltfler att det osannolika är sannolikt och därför anmäler man vid misstanke om sexualbrott mot barn istället för att sticka huvudet i sanden och blunda. För vem hjälper det? Inte barnen. Vi ska vara tacksamma för att samhället har fått upp ögonen för det här utbredda problemet. Om minst ett barn i varje klass ständigt kom till skolan med stora sår i ansiktet, blåtiror och brutna kroppsdelar så skulle omgivningen reagera och anmäla missförhållandena. Men att det finns ett barn i varje klass som inte uppvisar några yttre fysiska skador men är minst lika sargad i själen och mår minst lika dåligt som ett misshandlat barn ser man inte lika lätt.  Eller rättare sagt, många varken vill eller vågar se. De väljer att fortsätta blunda. Den trenden verkar dock ha vänt och det är en glädje för varenda liten utsatt unge. Det är aldrig försent att få hjälp.

internet är som ett samhälle utan polis

Just så var det någon som uttryckte sig men jag minns inte vem och var. Det råder ren anarki på sina håll och de enda begränsningar som tycks finnas är individernas egna etiska och moraliska spärrar. Värst blir det när folk utan sådana spärrar härskar och söndrar.  Medan det på sina håll finns en närmast mentalt avtrubbad inställning till innehållet på nätet,  där man anser att allt ska ”få” förekomma helt fritt utan censur så  finns det på den motsatta sidan en enorm lättkränkhet. Jag förstår om man blir upprörd över att oskyldiga anklagas för brott men jag förstår inte ilskan över en rubrik som visserligen så här i efterhand kan sägas vara illa vald. Men ändå bara var en rubrik formulerad som en fråga. Det vill säga: Ingen anklagelse!! Det måste ha tolkats personligt och kanske av en nära vän. Då förstår jag reaktionen. Men inte överdriften i att ”anmäla”, det hade faktiskt bara räckt med att be mig omformulera rubriken. Jag är mänsklig och inte ute efter att skada.

Rubriken är ändrad men innehållet kvarstår eftersom det intressanta inte är om greve piper är pedofil eller ej. Utan hur rättssamhället och myndigheter hanterar frågor kring vårdnadstvister och om det på grund av de brister som finns kring dessa på sikt kan innebära att fler ”tar lagen i egna händer”.  Redan idag så flyr ju många föräldrar med sina barn och håller sig gömda från den andre föräldern. Ca 200/år. Det är e t t sätt att ta lagen i egna händer. I och med brottslingens utsaga i rätten, han som sköt greve piper är det väl inte konstigt om man undrar och hyser farfhågor för att detta sätt att ”ta lagen i egna händer” kan komma att bli vanligare? (se förra inlägget).  Jag hoppas inte min fundering uppfattas som kränkande eftersom den just inte är något annat än tankar formulerad i ord. På nätet.

brottslingens utsaga

Han som sköt greve Piper hävdar att han gjorde det för att skydda grevens barn från sitt ”pedofilmonster” till far.I en mycket intressant blogg författad av Cecilia Beckroth finner jag uppgifter om vad Greve Pipers förövare ska ha sagt under dagens rättegång. Om jag förstått saken rätt så närvarade Cecilia Beckroth  personligen under rättegången idag den 7 juli 2009 så jag antar att detta är uppgifter hon bandat in eller antecknat. Jag hoppas C.B inte har något emot att jag citerar delar av det hon lagt ut?  Detta är bara en bråkdel av det Cecilia lagt ut så den som vill läsa resten kan besöka hennes faktafyllda blogg för mer information. Om du misstycker Cecilia ska jag omedelbart plocka bort citaten.  Den som skjutit greven är en man som arbetat som dörrvakt på en restaurang där han lärt känna greve Pipers barn som ibland besökte den med sin mor. Detta ska vara hans egna ord om motivet till skotten:  

(…) Början 2007 böjrad jag tjänstgöra på en krog på södermalm. Jag tycker barn är jobbiga och brukar inte vara specieltl förtjust i barn. Efter ett tag börjar vissa stamgäster framträda. Och bland dom som jag tyckte var trevligast var två små blonda barn. Som alltid brukar vara glad och trevliga ochbörjade uppskatta dom. Alltid jätteglada och väluppfostrade och aldrig något gnäll. Efter ett tag började t o m mitt stenhjärta tycka om dom. TIden gick, allteftersom märkte jag en föränering hos ett avb arnen som började bli tillbakadragen. Det började komma synpunkter på att barnen började fara illa. Johanna Piper har aldrig nämnt barnens far någon gång. Efter dett tag kom det fram att barnen blev utnyttjade av pedofilmonstret. Att han utnyttjade sina barn sexuellt. Jag fick veta att polisanmälan gjort. Att trakasserier mot barnen och carl piper dök upp i skolan. De har förvägrats att besöka pappan. I slutet av 2008 så fick jag reda på att sexuell utnyttjande av barnen lagts ner av en åklagare och jag blev regelrätt förbannad. Att de här barnen som stod mig varmt om hjärtat. Tiden gick vidare oc hfler uppgifter om ren våldtäkt och övergrepp. I början av året fick jag vet att soicaltjäsnten förordat att barnen skulle vara hos under Carl PIpers beskydd. Jag blev då helt nollställd. Jag var tvungen att göra vad jag kunde för att hindra fler sexuella övergrepp. Funderade på vad jag skulle göra när myndigheterna inte gör det. Jag har under hela den här tiden som barnen usats för övergrepp och fått veta namn och bostadsadress genom eget detektivarbete. Vidare har jag fått veta att han inte bor i slottsbygnaden utan i en sidobyggnad. Jag beslutar mig att göra det myndigheterna inte gör utan åker ner till Ängsö för att skjuta honom. Det var ren logik för det stod en bil utanför en dörr och ingen bil vid de andra dörrarna. Jag blev förvånad när jag mötte en kvinna och inte carl Piper. Jag sa då att jag skulle återkomma. Jag var maskerad för att det finns en granne på 50 meter bort. Jag går bort mot mc tar av mig peruken och sätter på mig hjälmen och möter senare på vägen Carl Piper som frågar om jag sökte honom och då eftersom Carl har sällskap så nekar jag. Jag hade om han varit ensam gjort det jag tänkt göra. Jag tänkte därefter åka hem och funderar på att han inte bor ensam. Jag måste skydda barnen. Jag går till mitt arbete på samma kväll. Då får jag vet att han skulle befunnit sig i skolan och suttit i samma rum i en timme med en fröken och sedan får jag info om att Matilda när hon kommer hem och är livrädd och skakar. Och säger att hon det enda hon täner på är om fröken går därifrån så dör jag. Jag får veta att det är vidare trakasserir mot barnen. På tisdagen skjuter jag Calr Piper två skott bröstet och då ramlar han och sedan skjuter jag vidare. Då springer Kajsa mot mig eftersom jag har fingret på avtryckaren och inte riskera att riskera att skottlossa en oskyldig så jag lyfter och skjuter snabbt uppåt för att inte skada någon på skolplanen. Hade jag velat skada Kajsa så hade jag gjort det för länge sedan. Var har du fått uppgifterna om sexuella uppgifter: andra personer än exfrun. Jag fixade pistolen via kontakter. Det finns folk som blivit oskyldigt anhållna och häktade. Jag vill inte lämna ut mina personer som informerat mig om detta för att de inte ska bli trakasserade. Jag har vidtagit vissa åtgärder och fått tillgång till handlingar. Pedofilmonstret bredvid dig var jag tvungen att skydda barnen mot. Uppgifterna har kommit lite då och då. Barnen har aldrig sagt något om övergrepp men det fanns en stor dokumentation på att det skett. Jag ser det som assistanc till nödvärn, för alla som är emot pedofili. Mitt väl och väl är helt illrelevant för barnen väl och väl.(…)

 Nu törs även SvD skriva ut motivet till skjutningen och samma sak med DN.  Det har dock sedan skjutningen inträffade spekulerats i huruvida just detta med övergreppen kunde vara motivet. Att en misstänkt förövare fått vårdnaden om sina barn.  Detta faktum börjar bli allt vanligare och törs man spekulera i om skjutningen i Gamla Stan bara var en början eftersom det finns en enorm ilska och avsky ute i samhället över att barn inte får tillräckligt skydd och inte lyssnas på vid vårdnadstvister?

 Det är bara acceptera att det finns barn som inte vill träffa eller bo hos en av sina föräldrar. Orsakerna kan vara många men myndigheter och domstolar tar sällan hänsyn till barnens egna önskemål (trots att det står inskrivet i lagen att de måste göra det) utan dömer över huvudet på dem. Myndigheter anser tvärtemot många av dessa barn att de mår bättre av att bo eller träffa även den förälder de av olika anledningar är rädda för, avskyr eller hyser agg emot.

Det finns många pågående rättsfall i Sverige där misstänkta förövare har fått vårdnaden om sina misstänkta offer. Så här har det sett ut i många år och det verkar inte få något slut. Det handlar inte om att det finns en olämplig mor i bakgrunden som påverkar barnen utan tvärtom en mor som försöker skydda barnen. Läs boken ”När blodsbanden brister” så får ni en inblick i hur ett utsatt barns liv lätt kan slås i spillror bara på grund av att samhället vägrar lyssna på barnet. Man vill inte tro att det är sant men tyvärr är detta inte det enda exemplet.

Nyligen tog tv4 upp ett färskt exempel på hur en ännu en misstänkt förövare fått vårdnaden om sitt barn. Det är fel att skriva ”misstänkt” eftersom han är friad. Men Enligt pojken är hans far trots att han är friad i n t e utan skuld. Men ett frikännande ska inte ha någon avgörande betydelse vid en vårdnadstvist då beviskraven är lägre där på grund av att man ska ta hänsyn till barns säkerhet och inte utsätta dom för onödiga risker. Men detta brydde sig myndigheter och domstolar inte om, inte den här gången heller.

 Detta trots att det finns överläkare, terapeuter och pojken själv, 11 år, som styrker att han har blivit utsatt för övergrepp och absolut inte vill bo hos pappan. Han är trygg med sin mamma, har sina vänner hos henne och lever under både sociala och ekonomiskt stabila förhållanden. Pojken hotar med att ta livet av sig av om han  måste bo hos sin pappa men det spelar ingen roll hur dåligt pojken mår. Pappan fick vårdnaden ändå. Pojken har varit akut inlagd på psykiatrisk avdelning på grund av att han mådde  dåligt överläkaren har gjort en anmälan till socialtjänsten men inget händer. Trots det så kvarstår beslutet om att 11-åringen ska bo hos pappan. Eftersom pojken vägrar åka frivilligt till pappan. Eller rättare sagt till behandlingshemmet som socialtjänsten ordnat för att pojken ska få relationsträna med pappan innan han flyttar hem till honom så har pappan begärt handräckning av polisen. Polisen ska således hämta en 11-årig pojke som hotar med att ta sitt liv om han måste bo hos pappan. Är detta sunt?

Andra som skrivit om denna pojke:  S-Politikern Eva-Britt Dahlström, stödpersonen Kjell-Åke Bjurkvist, en bloggare som heter Ulrika, bloggaren och konstnären Arrami-Vargen , student Madelene, nyhetskanalen tv 4. bloggaren brunettbella, bloggare mitt klotterplank

Men hur många sådana här hämtningar gör polisen i Sverige?  Av barn som i n t e vill till en förälder. Vad är det för föräldrar som b e g ä r handräckning av polisen? Hur tänker dom? Det är absurt och ett vansinne som måste få ett slut. Man kan inte fortsätta utsätta barn för den här typen av psykisk terror som senare hos den förälder de är rädda för kan komma att övergå i en fysisk sådan. Varför lyssnar ingen på dessa barn och varför bryr sig inte ”samhället” om hur dom mår? Hur gick det för den här flickan, hon som aldrig bott hos sin far men brutalt hämtades av polisen? Flickan har aldrig bott hos sin far och vill inte ens träffa honom men tvingades under tårar och skrik dit av polisen. Läs den här skrämmande sammanfattningen från en hearing i riksdagen 2005. Där föräldrar som begått bevisade övergrepp får vårdnaden om sina barn.  Ett tjugotal föräldrar vittnar om detta.  Hur är det möjligt? Vad har hänt sedan dess? Inget!

 Rättssociologen Annika Rejmer menar på att det finns obefogade anmälningar och därmed rädslor för att barn far illa hos den andre föräldern och som är skäl till att ett barn göms. Hon menar på att:  

Det är viktigt att domstolen gör en riskanalys och reder ut hur det faktiskt ligger till för att fånga upp dels de fall där anmälan är välgrundad, dels övriga fall som annars kan eskalera och driva i väg den förälder som är rädd att barnet ska skadas, säger Annika Rejmer.

Självklart ska domstolar göra riskanalyser, men det görs i n g a sådana. Och o m de gjordes skulle antalet ”kidnappningar” sannolikt minska dramatiskt. I samma artikel står att: Regeringen utreder ett förslag om att barn ska få rätt till juridiskt biträde i vissa konfliktfyllda vårdnadsmål.  I många fall handlar det inte om ”konflikter” utan om b a r n som vägrar bo eller träffa en av föräldrarna. I elvaåringens fall finns ingen konflikt trots att det ”heter så”, där finns bara ovilja och rädsla att träffa sin förövare. Den enda konflikt som finns är den som uppstått  när barnet vägrar bo hos den andre föräldern. Vad är problemet?  Är det helt orimligt att utgå från det faktum att allt fler börjar ”ta lagen i egna händer” när våra myndigheter inte klarar av att tillämpa de mest basala kraven i sina bedömningar om barns bästa….?

 

Skärmdumpad från: http://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/19010/1/gupea_2077_19010_1.pdf