Studie om vuxna som berättat om sexuella övergrepp i barndomen...

03Maj12

Studien är uförd av Christina Blossby och Susanne Garcia Lind 2010, länk till studien.  I den intervjuas sex vuxna personer, den heter:

Lyssna!: Sex vuxna individers upplevelser av att berätta om de sexuella övergrepp de har utsatts för i sin barndom. 

Även då barnet bestämt sig för att berätta om övergreppen, behöver de något som triggar dem att avslöja. Detta kan till exempel vara att förövaren arresteras eller det faktum att någon helt enkelt intresserar sig för dem, och frågade hur de mår, eller varför de agerat som de gjort den senaste tiden (Sas, & Cunningham, 1995). Vår undersökning handlar om hur några vuxna personer som varit utsatta för övergrepp som barn, upplevde hur det var att berätta om detta. (sidan 8)

Studier och forskning visar att offren för sexuella övergrepp i barndomen har mycket svårt för att berätta om detta.   Vi vet att berättandet kan vara extremt jobbigt för vuxna men kanske framförallt ännu svårare för barn. [...] Även då vi inte tagit hänsyn till eventuella kulturella skillnader i världen, visar vår forskningsöversikt en tydlig gemensam faktor; nämligen att det är svårt att berätta om de övergrepp man varit med om. Dock visar forskningen även på vikten av att berätta om sina upplevelser av övergreppen. Efter det att individerna berättat och bearbetat sina upplevelser i detalj, har bördan av att bära detta minskat. Bearbetningen har medfört att de kunnat uppnå såväl ökat psykiskt som fysiskt välbefinnande  [...] sid 16

När barn berättar om sexuella övergrepp så m å s t e detta utredas, dels för att barnet ska få adekvat hjälp och stöd men också för att övergreppen ska upphöra. Men berättandet är som sagt svårt. I studien vi hänvisar till så informeras vi på sidan 16 om att berättandet är en del i en process som består av flera steg:

1. Förstå och uppfatta den vuxnes beteende som fel

2. Övervinna hämningarna i att berätta

3. Besluta när det är dags att berätta

4. Bestämma sig för vem individen ska berätta för .

I studien framkommer även att man ska l y s s n a på barn som berättar om övergrepp. Vilket förvisso många anser vara självklart men som enligt vår erfarenhet liksom uppsatsskrivarnas är långt ifrån sanningen om hur verkligheten ser ut för barn som vågar öppna sig.

Psykologen Jan Seidel (1991) beskriver ett antal riklinjer man kan följa då man talar med ett sexuellt utsatt barn. Några exempel på dessa är att tro på barnet, att inte stressa barnet, ge beröm då det pratar om något som är svårt samt stötta och försäkra att du ämnar skydda det (ibid).(sidan 19)

Förövare som begår sexuella övergrepp mot barn slutar inte våldta och/eller utnytta barnen sexuellt bara för att några i omgivningen ”vet vad denne håller på med”. En del tror att förövare som ”har ögonen på sig” slutar begå sexuella övergrepp mot barn som berättat. Dessvärre tycks inte den teorin stämma utan förövare fortsätter begå övergrepp trots anmälningar och utredningar om dessa inte utmynnat i någon form av konsekvens för förövarna.

Det finns en rad fall där vi kunnat konstatera att barn som berättat om övergrepp och där man inte lyckats åtala och döma förövaren så har de fortsatt att våldta och utnyttja barn sexuellt.  När förövarna flera år senare åker fast har de alltså med samhällets goda minne lyckats förstöra och göra barns liv till ett trauma i ytterligare flera år.  Detta trots att det hade räckt med att utreda, lyssna och skydda barnet istället för att gå en manipulativ förövare till mötes.

Genom att lyssna på barn och ta deras utsagor om övergrepp på allvar så bidrar man till minskat lidande och ytterligare trauman. Vi har inte råd att i n t e lyssna på sexuellt utsatta barn, i synnerhet inte när vi idag vet vilka livslånga negativa konsekvenser övergreppen för med sig.

Hedlund (1991) skriver att en person som exempelvis har blivit utsatt för sexuella övergrepp eller förlorat en nära anhörig oundvikligen hamnar i en känslomässig kris. Känslan av förvirring och kaos gör att en individ helt kan tappa fotfästet i sin tillvaro. Detta kan yttra sig i ett självbestraffande beteende och åsamka skuldkänslor. 8 Självförtroendet sjunker varmed individens känslor av värdelöshet och självförkastelse ökar.

Att inte uttrycka hur man känner och tänker efter att ha upplevt något traumatiskt kan enligt Christianson (1994), innebära uppenbara fysiska och psykiska hälsorisker. Den uteblivna bearbetningen av de upplevda minnena efter traumat utgör då en samlad biologisk stressfaktor som på längre sikt kan visa sig påverka hälsan genom ökad mottaglighet för fysiska sjukdomar såsom exempelvis förkylning eller hjärt- och kärlsjukdomar. Den fysiologiska belastningen minskar ifall individen aktivt konfronteras med minnen av sina traumatiska upplevelser. Dessutom hjälper det individen att förlika sig med och förstå det upplevda (ibid). (sidan 8)

Alla som kommer i kontakt med sexuellt utsatta barn eller misstänker att barn far illa b ö r anmäla detta, andra är s k y l d i g a att göra det

Enligt socialtjänsttjänstlagen (SoL) 2 kap. 2 § har socialtjänsten ytterst ansvarar för att dess kommuninvånare får det stöd och den hjälp de behöver. Den som får kännedom om att sexuella övergrepp i någon form begås mot barn, bör enligt socialtjänstlagen (SoL) 14 kap. 1 § göra en anmälan till socialnämnden, som i sin tur beslutar ifall en polisanmälan skall göras. Personer som professionellt inom sitt yrke kommer i kontakt med barn och ungdomar och därigenom får vetskap om att övergrepp begåtts mot ett barn, har skyldighet att omedelbart anmäla ett sådant brott till socialnämnden (Socialtjänstlag 2001:453). (sidan 7)

Sexuella övergrepp på barn är fortfarande ett känsligt ämne. Bl.a  för att vanliga människor betraktar det som ett omänskligt brott. Ett av de värsta. Tystnaden har sitt pris, den gynnar förövarna och skadar offren!  Tabu som sexuella övergrepp mot barn är så outhärdliga för de flesta individer, och ska därav inte få finnas. Därigenom införlivas dessa tankar även hos dem som utsätts för detta varvid det istället osynliggörs. (sidan 19)

Människor har svårt att förstå hur någon kan utsätta barn för sexbrott och lever kvar i föreställningen att förövaren är en s.k ”ful gubbe” och har därför svårt att föreställa att en ung och socialt väletablerad person kan vara pedofil eller förövare. Detta trots att vi idag kan se att majoriteten av de senaste årens dömda pedofila förövare knappast kan betecknas som  – utåt sett - udda eller som ”fula gubbar”. Tvärtom så är förvåning en vanlig reaktion efter att sexuella övergrepp mot barn har uppdagats.

Leander (2007) har i sin doktorsavhandling undersökt hur barn berättar om övergreppen i polisförhör. Då det sällan finns andra bevis för att övergreppen ägt rum än barnens vittnesmål, står oftast ord mot ord i en utredning. Denna studie visade på att barn i stor utsträckning valde att utelämna den grövsta och känsligaste sexuella informationen i polisförhören, även då de faktiskt mindes detta (ibid).(sidan 16)

När ord står mot ord visar sammantagen forskning – om barns berättande – att sannolikheten är större för att en misstänkt förövare ljuger än att ett barn l j u g e r om sexuella övergrepp. Att i n t e berätta eller att inte bli trodd får ofta negativa konsekvenser för offret:

När omsorgsperson och förövare är samma person blir det omöjligt för barnet att få bekräftelse och svar på de frågor som då inte får benämnas. Detta gör att möjligheterna till bearbetning blir obefintliga. Att senare i livet minnas dessa upplevelser och förstå dem kan leda till känslor av vanmakt genom att minnassig själv som ett offer. Reaktionerna på dessa minnen kan leda till ett självskadebeteende, drogmissbruk, förvirring, ångest och/eller själmordstankar. I denna situation måste den utsatte våga möta sina minnen, varför det är av yttersta vikt att möta förståelse och bekräftelse (ibid). (sidan 19)

Idag finns det en enorm kunskap om konsekvenser av sexuella övergrepp i barndomen.

 Individer som drabbas av dessa typer av trauman och inte med ord kan berätta om dem kommer under lång tid att påverkas av dessa fasor. Ett barn som utsätts för sexuella övergrepp av en person denna står i beroendeställning till gör att barnet hamnar i en vanmaktssituation under lång tid, som barnet själv inte kan förändra. Barnet kan senare i livet drabbas av kortare minnesbilder gällande övergreppen så kallade ”flashbacks”. Dessa kan tränga sig på när som helst och kan innebära att den utsatte lever i en ständig irritation eller spänning. Dessa minnesbilder kan även väckas av exempelvis beröring, smak eller lukt. Det kan bli kaotiskt för den utsatte att hantera alla efterreaktioner denna bär med sig. Under 80-talets inledning var en rådande tro på den barnpsykiatriska kliniken där Persson var verksam, att barn skulle glömma de sexuella övergrepp de utsatts för av nära anhöriga eller andra vuxna de haft förtroende för. Denna okunskap och tystnad var en orsak till att dessa övergrepp kunde fortgå (ibid). (sidan 19)

När barn berättar om sexuella övergrepp är det viktigt att lyssna men också att inte visa misstro vilket kan skapa ytterligare trauma för offret:

När barn som berättar, såväl till formella som informella stödsystem och inte blir trodda leder detta till ett nytt trauma, enligt Ullman (2010). Det förhindrar den utsattes möjligheter till återhämtning (ibid). Detta visar även vårt resultat, då samtliga utom respondent 1 har berättat vid något tillfälle, utan att bli trodda. (sidan 31)

Studiens slutsatser:

• Trots respondenternas olika bakgrund, ålder och upplevelser visar vår studie att de inte tagits på allvar då de berättat som barn.
• Att berätta om de sexuella övergrepp respondenterna har varit utsatta för har enligt deras egen uppfattning, visat sig vara avgörande för att dessa har kunnat uppnå ett bättre fysiskt och psykiskt välmående .
•  Trots att det kan vara svårt att ta emot berättelser om sexuella övergrepp, är det av stor vikt att omgivningen vågar ta emot, lyssna och bekräfta de som  berättar.
• Möjligheten till ett bättre välmående har för våra respondenter fördröjts, på grund av omgivningens negativa reaktioner. Inte minst från de professionella instanser dessa har varit i kontakt med.
• Endast en av våra sex respondenter har fått viss upprättelse i form av en fällande dom av sin gärningsman. Detta visar på behovet av att samhällets olika instanser på allvar vågar fråga, se och ta tag i barn som utsätts för sexuella övergrepp. (sid 41)

About these ads

Postat i:Återfallspedofiler, Bortglömda minnen, Brott mot barn, De som inte gick att tysta, Förövare - psykologi, Förtroendet för rättssystemet, Hjälp och stöd till sexuellt utsatta, HOPP, PAS, Socialtjänsten, Statistik, Studier och forskning, Viktimologi   |  2 Comments
Etiketter:att berätta om incest, att berätta om sexuella övergrepp, barn, barn som berättar om sexuella övergrepp, barn som utsatts för sexuella övergrepp, brottsoffer, Christina Blossby, förövare, konsekvenser av sexuella övergrepp på barn, kriser, krishantering, omgivningens reaktioner vid utsagor om sexuella övergrepp, pedofiler, studier om sexuella övergrepp på barn, Susanne Garcia Lind, trauma